Skivor
Den absolut första skivan jag ägt var en ep med Elton John. Minns jag rätt var det tre låtar på den, varav en var Candle in the Wind, skriven till minnet av prinsessan Diana (när jag tänker efter var det väl alldeles i svängarna där hon dog också). Måste varit sex år vid tillfället, har svaga minnen av att ha åkt med mamma i bil uppe på Åsen i koppling till att jag fick den, av någon underlig anledning...
Tyvärr har jag inte kvar den, men antagligen finns det ett gäng i huset eftersom alla i familjen hade varsin. Måste varit något gratiserbjudande av något slag.
Första albumet har jag ingen aning om vad det var, men det kan ha varit nåt med Magnus Uggla. När jag var så pass liten hade jag ingen egen cd-spelare (vinylskivor började jag köpa i högstadiet) utan fick kopiera över allt till kassettband så jag kunde lyssna på dem i mitt rum. Ännu tidigare var det bara inspelningar av pappas skivor som gällde, möjligen att nåt radioprogram slank ned på kassett. Eye of the Tiger-introt rullade inte bara några gånger under min tid i lekis!
Sedan dess har skivsamlingen växt till sig en aning. Inte världens största direkt, men inte världens minsta heller. Det fanns en gång i tiden när man kunde varenda sekund av allt man hade. Idag blir man ibland osäker på om vissa plattor finns här eller inte, och några har man ingen aning om hur de låter - faktiskt är det några stycken som man aldrig ens har lyssnat på. Men något man vet om de flesta när man ser dem framför sig, är historien bakom dem. Var de införskaffades, om det var nåt speciellt med dagen man hittade dem, hur man satt där i bussen på vägen hem och läste låttitlarna och tittade i bookleten om sådan fanns, tog in all möjlig information som går att få ut av ett fodral. Skivorna man köpte i England för föräldrarnas pengar och som gav upphov till det största grälet i familjen Janssons historia, AC/DC skivan man fick av farmor kort efter det att man upptäckt hårdrock för första gången (en konsert med samma band som sändes på Ztv och som bevittnades hemma hos mormor och morfar), alla de där man köpt när man egentligen var helt pank och borde satt pengarna på något "vettigare" istället (om det finns nåt)... Jag kan fortsätta praktiskt taget hur länge som helst.
Det finns väldigt mycket som de som aldrig någonsin köpt en skiva missar. Att inte få uppleva känslan av att få bråka med den där dryga skyddsplasten som aldrig vill av, att få stå där och väga för och emot - "Hm, vilka låtar finns på den här? Vilken har minst motsvarighet i samlingen sen innan? Vilken...?" - när det gäller ens sista tjuga, osv osv. Kan inte begripa hur folk kan föredra en mp3-fil framför att ha något fysiskt, som man kan ta på och liksom växa ihop med, som en kär vän eller något. Själv laddar jag förstås också hem en hel del. Bara lagligt, ska tilläggas. Finns många band jag inte ens skulle hört talas om om jag inte varit ut på deras hemsida och lyssnat på demon (oftast) som brukar ligga uppe. Det är förstås inte många av dessa jag kan påstå att jag köpt på skiva sen, brukar ju vara så att de inte är hur lätta som helst att få tag på. Youtube är också väldigt bra om man vill lyssna in något man vet att man borde ha hört men inte har.
Radioprogrammet Knaster på den lokala radiostationen Wolf FM förtjänar verkligen också ett omnämnande i det här inlägget. Likaså Metalradion, som sändes på Falu Studentradio på samma frekvens som den förstnämnda kanalen (88.8 mäggahärtsaaaarrrr!). Otaliga fredag- och onsdagkvällar som spenderats fasklistrad framför radion för att höra ny, tuff hårdrock! Hell Fred och Andreas!
Ändå, fruktansvärt många band hörde jag första gången på skiva. både från blandskivorna som jag ofta köpte när jag var mindre (ok, faktiskt väldigt få men på den tiden var det en stor del av samlingen - underliga tanke), och från hela album som väljs ut efter omslaget (om det ser ut att vara något jag skulle gilla, alltså) eller bara bandnamnet. Många favoriter har hittats på det sättet. De som påstår att fildelning är det enda sättet att upptäcka ny musik har en väldigt suddig världsuppfattning.
Nu kanske de som orkat läsa längre än det första stycket undrar var jag egentligen vill komma med det här svammlet, och det undrar jag också. Mest vill jag nog bara hylla något jag tycker om, nämnligen skivor, och lite tala emot något jag inte gillar (fildelning). Det är dessutom inte klokt vilken nostalgitripp det egentligen är att fundera över sin samling, delar av den har ju hängt med en stor del av livet medan andra är helt nya bekantskaper. Finns det något värt att spara så är det musik, och då på fonogram, i vilken form det än må vara. Sådan är åtminstone min uppfattning och starka åsikt.
