Mats Jansson

Det tog verkligen inte lång tid att tröttna på det här med att blogga. Man får väl i och för sig säkert inspiration då och då, och de tre inläggen jag tidigare skrivit har kommit helt av sig själva, men ändå. Svårt att hålla någon direkt regelbundenhet,  det där lilla man har att ta av töms ju ut ganska snabbt. Speciellt om man som jag kan skriva hur mycket som helst om ingenting, till exempel att man har tröttnat på bloggen man just startat. Lovar att jag kommer hinna åtminstone en halv skärmsida innan tunghäftan (tangentbordshäftan?) infinner sig.

De flesta dagar är ju så händelselösa. Man går upp mitt i natten, pallrar sig iväg till skolan, driver omkring där hela dagen, gör vad man nu gör på eftermiddagen (besöker musikskolan, i många fall), så kommer man hem och klockan är ...  kväll. Bara att kasta i sig mat (möjligen laga den först beroende på om resten av familjen är hemma), sitta framför datorn och kanske spela lite gitarr/fiol/vad-som-helst och gå och lägga sig. Inte så särskilt intressant att skriva om, än mindre att läsa.

Får väl helt ekelt hitta på en spännande händelse:

Idag var jag ute och skuttade i skogen när jag plötsligt stötte på en gammal grävling som gick och muttrade i en glänta. Precis som de flesta grävlingar hette han Hugo, och likaså hade han, precis som de flesta andra djur av hans art, varit ute och seglat på de sju haven i sin ungdom. En gång hade han grävt ner en stor skatt i Bispbergs skogar, men typiskt nog kunde han inte längre hitta den. Jag lovade att hjälpa honom i sitt sökande, och det stod inte på förrän vi stötte på en gammal kolvaktarstuga. Tyvärr visade det sig att det var hans hem - och att han hade tagit med mig som mat åt sig själv och sin familj.  Jag är alltså i skrivande stund uppäten och kan inte meddela mig med någon.

Vi hörs när jag passerat matspjälkningssystemet. Då lovar jag att komma ut som en renad människa.

Fick helt plötsligt ett helt lysande uppslag när jag skulle äta en frukt. "Ett äpple i ögat ger plats hos närmaste kirurg", tänkte jag, och plötsligt slog det mig. Tänk vad skoj man skulle kunna ha om man saknade ett öga och hade ett hål där istället!

Man kunde göra ett nytt i lego. Helt klart något inte så många väntar sig att se. "Hm, du har något i ögat..." - "Jag vet, det är lego." . Får man dessutom tråkigt när man väntar på bussen kan man plocka ut klossarna och bygga något fint - kanske kan bli en julklapp till någon, alla uppskattar väl ett vackert konstverk?

Den händige skulle kunna bygga om ett gökur. Varje hel timme skulle man få sig ett gott skratt om det fanns folk i närheten. Folket skulle väl få hjärtattacker istället, förstås. Stog man nära någon och pratade kanske personen i fråga förlorade ett av sina ögon och där finns det faktiskt en affärsidé i att sälja sina modifierade klockor. Till slut skulle man bli en riktigt populär en, och möjligen också rik. Det skulle göras dokumentärer om en, kanske någon skrev en bok, kanske man kan få anställning som programledare på ordjakten... Oändliga möjligheter ju!

Ett lite mer praktiskt användningsområde av hålet i ansiktet är ju att stoppa in en laserpekare, så är man alltid helt säker på var man tittar någonstans. Ser man en röd fläck någonstans så vet man att "Aha, det är alltså det jag tittar på!". Naturligtvis kräver det hela en viss kalibrering, och om folk känner till det hela så får man se upp med vad man tittar på till slut. Kanske kan en strömbrytare vara bra att ha, så kan man kontrollera mer i smyg att man verkligen tittar där man ser, men slippa att bli utpekad som den slusk man är av damer av den lite prydare sorten.

Plånbok är något man inte klarar sig utan, men ibland kan man lätt glömma den nånstans. Då vore det ju bra om man hade ett myntrör inopererat i skallen med lite reservpengar. Faktiskt kunde man ha en hel liten låda sittande där, som man kunde ha en massa bra-att-ha-grejer i. Kondomer, lite godis, paraply, bilnycklar, ett skruvstäd om man ville sätta någon i knipa, det mesta faktiskt. 

 För den diskreta gangstern kanske det vore ett bra gömställe för en ljuddämpad pistol. Kan då med fördel kombineras med laserpekaren. 

 Scouten som alltid är redo har naturligtvis ett elddon av något slag med sig var han än går, och att ha en tändare sittande i huvudet är ju en fördel när man måste göra många saker samtidigt, klara av hajktävlingen samtidigt som man hjälper tanten över gatan och i liknande situationer. En teleskopmodell där man kan skjuta iväg själva lågan en bit från ansiktet kan vara att rekommendera, att till exempel tända en gasbrännare kan annars få vissa inte riktigt så önskvärda konsekvenser.

Det var väl några tips om vad man kan göra om man blivit träffad av en illvillig äppelkastare. Hoppas att någon kan ta inspiration av det hela och att jag kanske gjort världen lite ljusare för någon nyhandikappad stackare med snaran i ena handen och optikerräkningen i den andra.

 Den absolut första skivan jag ägt var en ep med Elton John. Minns jag rätt var det tre låtar på den, varav en var Candle in the Wind, skriven till minnet av prinsessan Diana (när jag tänker efter var det väl alldeles i svängarna där hon dog också). Måste varit sex år vid tillfället, har svaga minnen av att ha åkt med mamma i bil uppe på Åsen i koppling till att jag fick den, av någon underlig anledning... 

 Tyvärr har jag inte kvar den, men antagligen finns det ett gäng i huset eftersom alla i familjen hade varsin. Måste varit något gratiserbjudande av något slag.

 Första albumet har jag ingen aning om vad det var, men det kan ha varit nåt med Magnus Uggla. När jag var så pass liten hade jag ingen egen cd-spelare (vinylskivor började jag köpa i högstadiet) utan fick kopiera över allt till kassettband så jag kunde lyssna på dem i mitt rum. Ännu tidigare var det bara inspelningar av pappas skivor som gällde, möjligen att nåt radioprogram slank ned på kassett. Eye of the Tiger-introt rullade inte bara några gånger under min tid i lekis!

 Sedan dess har skivsamlingen växt till sig en aning. Inte världens största direkt, men inte världens minsta heller. Det fanns en gång i tiden när man kunde varenda sekund av allt man hade. Idag blir man ibland osäker på om vissa plattor finns här eller inte, och några har man ingen aning om hur de låter - faktiskt är det några stycken som man aldrig ens har lyssnat på. Men något man vet om de flesta när man ser dem framför sig, är historien bakom dem. Var de införskaffades, om det var nåt speciellt med dagen man hittade dem, hur man satt där i bussen på vägen hem och läste låttitlarna och tittade i bookleten om sådan fanns, tog in all möjlig information som går att få ut av ett fodral. Skivorna man köpte i England för föräldrarnas pengar och som gav upphov till det största grälet i familjen Janssons historia, AC/DC skivan man fick av farmor kort efter det att man upptäckt hårdrock för första gången (en konsert med samma band som sändes på Ztv och som bevittnades hemma hos mormor och morfar), alla de där man köpt när man egentligen var helt pank och borde satt pengarna på något "vettigare" istället (om det finns nåt)... Jag kan fortsätta praktiskt taget hur länge som helst.

 Det finns väldigt mycket som de som aldrig någonsin köpt en skiva missar. Att inte få uppleva känslan av att få bråka med den där dryga skyddsplasten som aldrig vill av, att få stå där och väga för och emot - "Hm, vilka låtar finns på den här? Vilken har minst motsvarighet i samlingen sen innan? Vilken...?" - när det gäller ens sista tjuga, osv osv. Kan inte begripa hur folk kan föredra en mp3-fil framför att ha något fysiskt, som man kan ta på och liksom växa ihop med, som en kär vän eller något. Själv laddar jag förstås också hem en hel del. Bara lagligt, ska tilläggas. Finns många band jag inte ens skulle hört talas om om jag inte varit ut på deras hemsida och lyssnat på demon (oftast) som brukar ligga uppe. Det är förstås inte många av dessa jag kan påstå att jag köpt på skiva sen, brukar ju vara så att de inte är hur lätta som helst att få tag på. Youtube är också väldigt bra om man vill lyssna in något man vet att man borde ha hört men inte har.

Radioprogrammet Knaster på den lokala radiostationen Wolf FM förtjänar verkligen också ett omnämnande i det här inlägget. Likaså Metalradion, som sändes på Falu Studentradio på samma frekvens som den förstnämnda kanalen (88.8 mäggahärtsaaaarrrr!). Otaliga fredag- och onsdagkvällar som spenderats fasklistrad framför radion för att höra ny, tuff  hårdrock! Hell Fred och Andreas!

Ändå, fruktansvärt många band hörde jag första gången på skiva. både från blandskivorna som jag ofta köpte när jag var mindre (ok, faktiskt väldigt få men på den tiden var det en stor del av samlingen - underliga tanke), och från hela album som väljs ut efter omslaget (om det ser ut att vara något jag skulle gilla, alltså) eller bara bandnamnet. Många favoriter har hittats på det sättet. De som påstår att fildelning är det enda sättet att upptäcka ny musik har en väldigt suddig världsuppfattning.

Nu kanske de som orkat läsa längre än det första stycket undrar var jag egentligen vill komma med det här svammlet, och det undrar jag också.  Mest vill jag nog bara hylla något jag tycker om, nämnligen skivor, och lite tala emot något jag inte gillar (fildelning). Det är dessutom inte klokt vilken nostalgitripp det egentligen är att fundera över sin samling, delar av den har ju hängt med en stor del av livet medan andra är helt nya bekantskaper. Finns det något värt att spara så är det musik, och då på fonogram, i vilken form det än må vara. Sådan är åtminstone min uppfattning och starka åsikt.

Här skriver man ett hur långt inlägg som helst, trycker på förhandsgranska, går tillbaks, och så försvinner skiten!

Jag har i alla fall skaffat en sådan här nu. Blogg alltså. Här kommer det dyka upp mer eller mindre läsvärda saker, antagligen blir det väl som i alla dylika bara åt det senare hållet. Kommer inte heller göra några direkt spektakulära avslöjanden, kommer bara skriva sådant som de flesta hade fått höra om de frågade, och det är väl ändå bara folk som känner mig någorlunda som ens skulle få för sig att läsa i den här. Skulle aldrig själv läsa en blogg om någon totalt okänd, beroende förstås på om det handlade om personens liv eller om det var riktigt bra skrivna historier och grejer. Få se om jag publicerar några spännande historier här, men misstänker att så inte blir fallet..

Det senaste som inträffat i mitt så där lagom händelserika liv är väl att jag slutat i Rebel State. Vi hade lite olika visioner om bandets framtid, rättare sagt så hade jag en annan vision om bandets och min egen framtid än resten av medlemmarna. Kändes som att den enda riktigt bra lösningen var att jag hoppade av i tid, både för RS skull och för min egen, och jag anser det fortfarande vara ett bra beslut även om det känns väldigt trist och inte bara ganska konstigt att inte längre spela i den konstellationen. Har ju ändå varit bandet som gällt de senaste ... tre åren eller så.

Har börjat i Dr S Nuggles and the Rockin' Scouts istället, och där tagit Vejjans gamla plats som sångare och gitarrist. Riktigt skoj att lira lite rockabilly, trots att min stora dröm kanske inte är att spendera livet i en dylik konstellation. Även kul att sjunga, även om de flesta antagligen har en annan mening om en trio med mig i den positionen... Ska se till att göra alltihop till något intressant, även om det är lite svårt att komma med något eget i en så smal genre som rockabilly egentligen är. Allt blir vad man gör det till.
Något mer som är bra med att spela sådan musik är ju att det är så lätt att få spelningar på krogar och bilträffar och allt möjligt, spelningar som man dessutom får betalt för, vilket verkligen är positivt när man är en fattig student som måste åka till finland stup i kvarten.  Stå på scen är dessutom bland det bästa som finns!

Livet är förstås ändå inte helt utan musik, har en massa igång på musikskolan (mer än på väldigt länge). Och så har jag ju Köld, ett enmansprojekt inom black metal som är mer eller mindre seriöst beroende på vilket humör jag är på. En lagom schizofren (som i de flesta enmansprojekt) demo är påväg, kanske till och med inom den närmaste månaden. Eller året. Vore ändå skoj att spela stenhård och skitsnabb musik tillsammans med bra musiker ett tag, håller ögonen öppna på helgon och jamma precis som på den gamla goda tiden!

I kväll börjar det verkligen bli dags att fixa labbrapporten i fysik. Började det ju förstås även för en vecka sen, när deadlinen var, men det blev ju inte riktigt så att man skrev den... Finns det nånting som är värre att att laborera så är det rapporterna man måste göra om det hela. Fysik är ju helt klart intressantare än kemi och biologi (urk!), men i alla fall. Finns helt klart annat som är prioriterat, trots att de flesta av de sakerna inte borde vara det.
Projektarbetet borde man också ha dragit igång, faktiskt ganska sent att göra det nu - och värre kommer det bli. Har inte ens skrivit någon projektplan än! Borde nästan försöka byta handledare till någon lärare jag faktiskt har i något ämne, så jag har någon som kan tjata på mig om det. Borde inte vara så svårt som det är att dra tummen ur arslet när det gäller saker som har med egen hobby att göra, men jag är en lat figur.

Måndag i morgon. Den som uppfann sådan tänker jag personligen klyva med ett tvåhandssvärd om jag någon gång stöter på. Långsamt och på lämpligast vis för att hålla vederbörande vid liv så länge som möjligt under tortyren. Har förstås sovit för länge i morse (och i eftermiddags) för att kunna göra det tillräckligt mycket i natt också... Glöm tvåhandssvärdet förresten. Tar en nagelfil istället - det ska gå LÅNGSAMT.

 Den människa som läser ett så här långt inlägg i en blogg har inte mycket till eget liv. Frågan är förstås om den som har tid att skriva ett så här långt inlägg (speciellt inte två gånger, morr!) har så mycket mer. I och för sig hade det väl inte funnis så mycket att skriva om i så fall, men man behöver inte någon större talang för att svamla ihop tillräckligt mycket, och har man dessutom talang för att göra just detta är det ingen konst alls att skriva på i all evighet. Har en känsla av att det kommer hamna rätt mycket text i den här bloggen.. Bäst jag slutar för den här gången åtminstone. Måste hinna dammsuga (för första gången på LÄNGE) och skriva ihop den där labbrapporten. Önskar att sådana var lika lättskrivna som dessa inlägg...