Mats Jansson

Hm, jag återkom inte riktigt "inom kort", och jag tror för den delen att jag hoppar över att skriva så mycket om Lars Vilks (som jag hade utlovat). Den här bloggen borde kanske uppdateras lite oftare - jag verkar till slut ha tappat de få läsare jag hade. Ibland funderar jag på att starta upp seriösare bloggprojekt och skriva om något folk vill läsa om (åtminstone om vad jag själv skulle tycka vara intressant att läsa), tex en massa tips på hur man fuskspelar olika musikinstrument eller någon form av satir. Ganska ofta är jag sugen på att kommentera aktuella händelser också. Men inte då. Jag skulle bara tröttna lika fort som vanligt, antagligen.
När jag tänker efter behöver jag i och för sig kanske inte starta några nya bloggar bara av dessa anledningar, jag kan ju lika gärna kasta in sådant här då och då.

På tal om bloggande, känns det inte som att den här har kommit att handla mycket om det? Jag klagar åtminstone över bloggandet och dess popularitet ganska ofta. Ganska motsägelsefullt egentligen. Man påminns lite om en gammal släkting till mig som varje julafton klagar över hur äcklig svagdrickan blivit sedan de började med "tabletter" (vi tror hon syftar på sakarin), men hela tiden måste smaka lite till ("Nej, fy vad äckligt!") och lite till ("Usch!").
Är det någon som brukar läsa obekanta (hehe, oord är fina) människors personligare skriverier (bloggar som Tjuvlyssnat, Mullberga, Skyltat osv räknas alltså inte) får ni gärna förklara tjusningen i kommentar här nedanför.
Min bör dock höra till de tråkigaste som finns om man inte känner mig, antagligen då också. För att bespara er fortsatt malande om samma sak så här på nattkvisten tänkte jag publicera texten till en av mina visor, en aningen dyster sådan om en stackars ensam herre en ...

Novembernatt

Snälla konduktören
Säg får jag åka med ditt stolta tåg?
Jag har inte kvar ett öre - kanske går det bra ändå?
Det är två mil hem och jag har lite svårt att gå
Nehej, vad synd - ja, jag förstår

Snälla poliskonstapeln
Säg får jag sova i en ledig cell?
Oändligt ljuvlig ter sig drömmen om en träbrits och en fäll
Jag har ingenstans att vända mig och det är ju sen kväll
Tack ändå då, ha en trevlig helg
Snälla Inga-Lena
Du som en gång var min hjärtevän
Får jag sova i din lägenhet som för så länge sen?
På soffan denna gång förstås, din säng är väl upptagen den
Sköt om dig då då, så hörs vi sen

Snälla gamle kompis
Jag har ju kännt dig sen jag var en liten palt
Ursäkta timman men det är så kallt
Första snön har kommit och det verkar fullagt överallt
Du stängde dörren ja, det var det som small

Gode Gud allsmäktig
Låt mig sova varmt och tryggt i denna.. kartong
Tänk vilken tur jag har - den är ju inte alls så trång
Bland tidningspapper sover jag gott, hela natten lång
Jag önskar bara jag kunde vakna någon ....



Den ni! Den var inte vad ni hade väntat er från mig. Bortse från en massa rytmavvikelser när man läser den som dikt; dessutom är den väl allt annat än klar än.

För övrigt var jag på konsert i söndags - jag och sambon var nämligen och såg Jethro Tull på Annexet i Fjollträsk. Helt sjukt bra spelning måste jag säga, bland det bästa jag sett. Jag blev lite orolig i början när både gitarrist och bassist sjabblade lite, men de tog sig snabbt. Ian Andersson var som vanligt världens tuffaste flöjtist (sorry Sandra ;), och det var faktiskt riktigt bra ljud i lokalen. Att nuvarande klaviaturisten spelar lite dragspel ibland gör ju inte direkt upplevelsen sämre, många fler progband borde tillämpa denna handhållna instruments drottning.
Resan dit och hem var dock en helt annan historia. Jag körde. Gps:en som vi fått låna glömde vi förstås hemma, och kände inte för att vända och hämta när vi upptäckt detta faktum. Vi visste ju precis var vi skulle svänga av i Stockholm...
När vi efter en knapp timmes villande till slut kom fram till parkeringen där vi tänkt stå, så har ni väl redan gissat att en massa byggbaracker hade slagits upp och att staket hade satts runt hela området. Det fanns väl inget annat att göra än att villa runt lite till - fast, vi hittade faktiskt Stockholms bästa gratisparkering, hur nära som helst.
På väg hemåt tog det väl en halvtimme/trekvart att villa sig ut på E4/E20 igen, kartlösa och aningslösa som vi var (att de aldrig kan skriva vilket håll vägfan går åt!). Här hade historien kunnat bli dyr om Farbror Blå råkat se oss, vi lyckades nämligen köra med lysena släckta genom hela stan. Väl på motorvägen var den enda lilla fadäsen att vi råkade följa E4 istället för E20, så vi fick lite sightseeing där också.
Skyll inte på chauffören, skyll på kartläsaren ;)