Mats Jansson

Novembernatt

 I alla fall, något jag stör mig på är tidningar. Åtminstone de stora kvällstidningarna. För att förklara min irritation över dessa kan vi tänka oss tillbaka en bit i tiden, när de fortfarande arbetade sig upp. Vad behöver en tidning göra för att sälja bra? Jo, så klart, skriva om saker folk kan vara intresserade av att läsa! Åtminstone har jag fått för mig att det var så förut, och man kan tycka att det inte skulle vara det minsta annorlunda nu heller. Men visar det sig inte nu, när de glappkäftade informationsspridarna lyckats få en stor del av Sveriges befolkning till läsare, när vi - Sveriges invånare - själva sett till att det blev så, att vi egentligen skapat ett gäng riktiga maktmonster på vissa sätt värre än någon sorts våldsförtryckande diktator? För de skriver inte längre vad folk tycker är intressant att läsa. De bestämmer vad folk ska tycka är intressant att läsa, och inte nog med det, de bestämmer på sätt och vis vad folk ska tycka i andra sammanhang också. Åtminstone de som inte tänker själva, och det är nog mer än hälften av de nio miljoner människorna i vårt avlånga land.

 Ta till exempel Michael Jacksons död. Nog var det en intressant händelse, men känns den lika intressant efter en vecka? Eller fortfarande nu, efter - vad kan det vara - tre veckor? Ändå står det "nya" fakta i det hela varje dag i närheten av ordet "EXTRA" och med stora rubriker på t ex Aftonbladets hemsida.  Den som orkat läsa så här långt i inlägget kommenterar "banan" två gånger.
 
  Äh, gissa vad? Tröttnade på att skriva. Fortsättning kanske följer nån gång :D

Var ett tag sen man skrev här igen, hoppas ingen känner sig besviken :D

Innan jag kommer till något annat tänkte jag tacka för kommentarerna till senaste (näst senaste? orkar inte titta efter) inlägget. Tre personer, tre olika åsikter - kan ju nästan kallas en debatt... 

Och det för oss på sätt och vis in på dagens ämne, Underground. Finns det nånting som är tufft så är det saker som är underground, som bara man själv och väldigt få känner till (fast det ska vara bra saker, så klart, annars kan det väl kvitta). I många fall känns det på något sätt som ens alldeles egna, precis som en speciell, halvgömd glänta i skogen med en sten man brukar sitta på ibland och fundera, eller någon hemlig plats där det växer hutlöst med blåbär man kan plocka om hösten. Hemligt är nog nyckelordet, det blir ens alldeles egna lilla hemlighet. 

Själv lyssnar jag en hel del på olika band som kan räknas som underground (nu för tiden är det ju hur enkelt som helst att hitta så mycket bra på internet man annars aldrig skulle hört talas om). Det är av någon anledning väldigt sällan jag tipsar någon om dem. Man skulle kunna säga att det känns för intimt, som att tala om för någon hur man tycker om att onanera eller något i den stilen. Därmed inte sagt att man direkt skulle tröttna på ett band om de skulle komma någonstans - tvärt om, man blir glad på ungefär samma sätt som när en god vän lyckas här i världen. Som exempel kan nämnas det helt eminenta folkrocksbandet Fejd, som till slut släppt sitt debutalbum nu i dagarna (i fredags, tror jag närmare bestämt att det var). Har "följt" dem sen säkert en tre-fyra år tillbaka (lyssnat på deras demos åtminstone, de spelar inte live så ofta och ännu mer sällan häromkring), och trots att de nu blivit stora (okej, kommit på väg uppåt i alla fall) hör de fortfarande till största favoriterna. Lyssnar i skrivande stund på deras nya ("Storm") och kan konstatera att det är lika genialiskt som vanligt. Ligger på Spotify och går väl antagligen att köpa från t ex Ginza för den som är intresserad (och det borde ni vara!). 

 Så alla ni som tror att allt som är populärt är det för att det är bäst- tycker verkligen synd om er för vad ni missat! Finns så mycket bra om man ser längre bort än till topplistorna, och jag är övertygad om att det gäller fler intresseområden än bara musik, antagligen de flesta sådana. Film till exempel. Litteratur likaså.

 Men det blir otroligt töntigt åt andra hållet också - finns alltför många band vars gamla fans lämnat dem när de börjat bli populära, för att de då inte längre är lika "trve" (nej nej, syftar inte alls på någon särskild genre). Och alla de som uppskattar vad som helst bara det är tillräckligt udda, vad för skit det än är (den här gången syftar jag inte på konstkritiker, finns faktiskt inte minsta lilla koppling...).

 Men vad hade det här nu att göra med bloggen?

Tänkte knyta ihop allt med mitt tidigare påstående - dags för lite redovisning av statistik!

 Efter pirathatarinläget fick jag faktiskt nytt besöksrekord: otroliga 7 pers!

 Och mer rekord, antal kommentarer till enskilt inlägg: 3 st!

 Vanligen ha jag ganska exakt en besökare per dag, ibland två - fast då är den ena oftast jag själv som kikar om någon kommenterat något inlägg.

 Finns det något som är underground, och därmed tufft, så är det alltså min blogg. Bröder och systrar som läser här, känner ni den starka gemenskapen?! Är något annat det, än Blondinbella och allt vad de heter. Kommersiellt skit alltihop.

 På tal om ingenting alls har jag en idé på en satirblogg, egentligen en väldigt gammal idé men funderar först nu på att göra slag i saken. Gör jag det dyker adressen upp här och på min bdb. Som en lite hint kan jag säga att de som gillar Macabres humor kommer uppskatta den.

 PS. AAAAAARRRRRRRRGGGGGGGGGHHHHHHHHHH! DS.

 PS2. Blir så irriterad när jag råkar ta bort halva inläggen så jag får skriva om! DS.

Piratbukten står nu till slut i domstol, får verkligen hålla tummarna för att det leder till något. Är ju helt sinnessjukt vilken stor rörelse det är bakom det hela, och hur många som verkligen står för deras sak. Jag menar, ok att folk laddar ner material illegalt, men hur i hela niefelheim kan man ställa sig upp och hävda att man har rätt i det man gör?

Argumenten de har, till varför det hela skulle legaliseras, är helt dumma de också. "Alla fildelar ju". Det är det största (kanske egentligen det enda konkreta) när det gäller fildelning i allmänhet. Vad är det att komma med egentligen? För det första sysslar långt ifrån alla människor med detta. Och även om det är hur många som helst, försök jämföra med något annat. Hur stor del av de som har körkort kör över hastighetsgränserna oftare än - säg några gånger i månaden? Misstänker att det nog är lika många, om inte fler, som den del av de som har tillgång till internet som delar filer i någorlunda utsträckning. Skulle alla dessa (fartsyndarna, alltså) vända sig till regeringen och begära att hastighetsgränserna borde höjas - alternativt avskaffas, då skulle svaret bli en vänlig klapp på axeln och ett svårtytt leende från herr statsminister Reinfeldt. Ett experiment man kan pröva om man har tråkigt någon dag.

Likaså, om man ser specifikt till Pirate Bay och den här rättegången: "Sajten tillhandahåller endast en tjänst för fildelning, och det är inte all sådan som är illegal. Att döma oss för det vore som att sätta dit en biltillverkare för att vissa körde för fort eller onyktra med deras bilar". Ännu ett menlöst argument. Såklart att man inte ska påstå att all fildelning är olaglig, det är ju något man gör så fort man skickar en fil till någon över internet. Men, döper man en sida till just Pirate Bay (och därtill tar fram en logga  i form av ett kasettband med korslagda benknotor under), så torde det nog stå ganska klart vilken grupp fildelare som är målet. Dessutom, de stoppar ju uppenbarligen material som de inte vill ha med - till exempel barnpornografi och sådant. Hade de stått för att folk ska kunna delge världen sina semesterbilder eller att utgöra ett distributionsnätverk för enskilda upphovsmän, då hade de på samma sätt kunnat se till att förhindra piratandet genom deras webbtjänst.

Några påstår att piratkopieringen gör att skiv- och filmbolagen får in mer pengar, just på grund utav den stora spridning som materialet får - potentiella fans hittar nya saker som de aldrig haft kontakt med förut och gillar de vad de ser/hör så köper de musiken på fonogram eller går på den nya filmen på bio. Här är ännu ett ställe jag tycker sjörövarna är ute och cyklar (och försöker man göra det på havet borde man väl rätt snart sjunka?) på, det är ju själva internet som gör det. I princip alla mindre bolag (och då menar jag alla bolag som inte "äger" de kommersiella radiokanalerna) laddar upp låtar till sina respektive hemsidor, ibland endast för streaming, annars för nedladdning. Band, artister - de gör samma sak. Finns ingen hejd på hur många bra demoband man kan hitta med en enkel googlesökning. Att besöka en akts hemsida ger ju också en sorts kontakt med dem, mer än vad man får av att bara välja deras låt i en lång lista. Filmbolagen kan jag inte mycket om, men jag vet att de flesta har trailers till sina filmer. Kort sagt, det finns ingen anledning att påstå att det är just den illegala delen av snurran som gör det och att allt skullle falera utan den.

Skadeståndskravet ligger på 117 miljoner kronor. Vissa påstår att det är högt, de flesta bara skrattar eftersom de anser att det aldrig kommer behöva betalas någonting. Detta är ytterligare något jag anser moraliskt fel med hela rörelsen. Inser ingen hur mycket Piratbuktens ägare tjänar? 117 miljoner, 117 miljoner. Det är nog inte mer än att det svider lite i det här fallet. Vann jag så mycket pengar skulle jag kunna leva gott hela livet utan att lyfta ett enda finger till. Miljoner människor använder sidan dagligen. Reklampengar lär strömma in i tillräcklig mängd för att i myntform kunna hålla ett större vattenhjul snurrande dygnet runt. Årsinkomsten ligger säkerligen högt över detta belopp, serverkostnader och sådant då medräknat (borträknat, hur det nu ska uttryckas). Det är ju helt åt h-e hur folk kan stödja ett litet gäng killar i deras arbete för att kränka upphovsrätten för oräknerliga konstnärer samtidigt som de påstår att de i viss mån gör det de gör för att störta de "utsugande storbolagen".

 Behöver väl knappast ens sammanfatta detta halvgriniga inlägg, men jag hoppas verkligen att åklagarsidan lyckas sätta dit dem. Det finns väl ingen chans att stoppa en hel kultur (som det i princip - oroväckande nog - har uppstått kring det hela), men att plocka några av dem, och några som har blivit till någon sorts nyckelpersoner - det är guld värt när det gäller att visa att detta är något som är fel.

 Äring och frid och rättvisans seger
Mappy

PS. Lägger till den här adressen, så påstås det att jag kanske dyker upp på Aftonbladets sidor:      
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article4428662.ab
Så, gjort :)
DS.

Ett av de största mysterierna som finns rörande människans natur, är varför man varje år traditionsenligt sätter sig och tittar på "Sveriges största musikhändelse", Melodifestivalen. Man ångrar sig varje gång, men ändå gör man om det. Och nu för tiden när de kör en mängd mindre deltävlingar innan landsfinalen, så ser man (jag i alla fall) på skiten varenda helg, trots att man varje gång tycker att "Suck, vad värdelösa låtar som är med!". 

 Igår till exempel, en enda låt som ens gick att lyssna på och som lät lagom originell (okejdå, kan komma på rätt mycket som låter ganska lika). Resten kunde ju få en att spontant gå och hänga sig en vacker lördagkväll som det var. Försöker SVT ta livet av folk med flit? Eller åtminstone Christer Björkman, den onda människan. "Hm, gillar de inte schlager ska vi allt tvinga dem, och går det inte så ska de dö, hä, hä, häää...". Får vara glad över att fröken/fru af Ugglas gick till andra chansen åtminstone. Den del av svenska folket som röstar brukar ju inte heller direkt verka ha alla hemma, eller i alla fall något som skulle kunna kallas smak...

 Och på tal om andra chansen förresten, det är ju ett totalt vrickat system de kör med angående hur saker och ting avgörs i tävlingen. Är väl förstås tvunget att få in så många röster som möjligt för att kunna finansiera programmet, men ändå - det där duellpåhittet känns ganska fuskigt, måste jag säga. Speciellt om det mot förmodan skulle vara hela två bra låtar i samma deltävling, lovar att de skulle hamna mot varandra!

 I och för sig så var det ju helt fantastiskt när Nordman slog Carola i just en sådan, kändes som hedendom mot kristendom, musik mot skit, osv osv. Där var faktiskt något som var riktigt underbart med det hela. Mer sådant i schlagertävlingen, tack :)

 Något som i alla fall är bättre i det hela är att det är just röster och inte någon jury som sitter och bestämmer vilka som ska vinna. Ger de få någorlunda bra bidragen en liten chans åtminstone.

 Variationen är också lika låg som antalet bra låtar. Skulle nästan kalla den lägre än bredband från Glocalnet - allt låter ju för i ¤#%#&%¤ lika-#¤%¤&%¤-dant. Och det gäller inte bara när man ser till programmet, det är ju exakt samma sorts musik som även spelas hela dagarna i de större kommersiella radiokanalerna och på de flesta musiktvkanaler. Nästan uteslutande synthetiska ljud och sång. Vissa bidrag låter också så totalt konstgjorda - ibland undrar man om inte sången också körs playback. Ännu en sak att klaga på hos den sortens musik - hur kommer det sig att de flesta av dagens mest kända sångare och sångerskor låter så trista? Sång ska vara teater - betoning och känsla är minst lika viktigt som att ta rätt toner. Finns det någon alls där ute som skulle känna sig övertygad av till exempel Martin Stenmark? Tacka vet jag Ted Åström,där är en vokalist som är helt fenomenalt bra.

 Dags att släppa fram lite mer udda grejer i Melodifestivalen, tycker jag. Det finns ju bevisligen mycket mer musik än den som spelas i radio. Många grejer som är mycket bättre än något Rix FM någonsin skulle spela.

 Fast det finns ju vissa bra saker med det hela också. Och det ligger mer i själva tvprogramsdelen än i musiken. Christian Luuk var till exempel grymt rolig, och årets programledare verkar helt lovande hon med. Det här landet har ju som tur är några av världens överlägset bästa komiker (fast Björn Gustafsson - den yngre alltså - är ren dynga!). På tal om nya programledaren, Morgonsoffan var sjukt roligt.

 Hm, nu sitter de flesta säkert och skruvar på sig och undrar om det överhuvudtaget finns någon poäng i det här inlägget. Det finns det inte, som vanligt. Lägger väl ner innan det märks...

 Måndag i morgon, ny vecka, återigen dags att gå upp skittidigt (ungefär sju timmar tidigare än jag klev upp idag...). Bågskytte igen, ska i alla fall bli skoj!

 På tal om ingenting, värst vad jag har börjat uppdatera den här bloggen plötsligt. Misstänker att det inte håller i sig....

 I äring och frid, eder nedkylare i vårvärmen

 Mats Jansson

Suck, vad det plötsligt känns som tiden går långsamt. För ungefär en period motsvarande universums ålder sedan tog jullovet slut, i går var för ett sekel sedan... I och för sig finns det goda sidor med det hela också, helgerna verkar plötsligt hålla på en vecka eller två. Är ju alldeles utmärkt! Kan knappt tänka mig så mycket bättre saker än förlängda veckoslut, faktiskt.Tiden kunde gärna få gå ännu segare.

 Fast, nej, med tanke på att det bara är två veckor kvar till lovet så får de där dagarna ta att skynda sig litegrann. Fram tills det att ledigheten börjar, alltså, inte längre än så - men när man har sportlov brukar tiden tyvärr ha en tendens att försvinna på ingen dito alls av någon anledning. Hm, ledigt, men den här gången har ju saker och ting återgått till det där med att inte innebära vad de borde innebära - - - nej, nu ska här inte skrivas om sådant.

 Störande sömnproblem har man börjat få också... Eller ja, har som vanligt inte några problem alls med att sova, kan jag göra hur länge och gott som helst - men det där med att somna, att känna den där inställningen att "nu är dagen slut, är väl bäst jag hoppar till nästa" och helt enkelt slockna är svårare. Helt enkelt omöjligt att varva ner helt och hållet. Gör väl antingen för mycket om dagarna - eller för lite. Vilket det är får man väl aldrig veta. 

 Klarar väl sig hur som helst. Fullt så extremt är det inte, sover ju fortfarande mer än många andra. Vore ju helt klart bra om man behövde ungefär lika mycket sömn som de flesta andra bara, och inte mycket mer...

 Nog klagat. Gnäll brukar inte direkt leda till att man kommer någonstans här i världen. Kan ju förstås bero på exakt hur hårt den person man irriterar slår och hur mycket man själv väger. Intressant tanke, den idén måste utforskas nästa gång jag känner mig lite lat och vill pröva på ett nytt, miljövänligt transportmedel. Det enda minuset är väl att det är svårt att bestämma var man hamnar någonstans, och det andra enda minuset är väl att det kan göra ganska ont att bli slagen en längre bit. Får ta på sig skydd av något slag. Bara de inte väger så mycket att de påverkar flygningen... Återkommer till denna fantastiska uppfinning bara jag har kalkylerat lite. 

 Om någon undrar vad i hela Norden jag pratar om, är det bara att se på publiceringstiden och konstatera att det kanske inte direkt var något viktigt man behövde bry sig om. I fall det nu någonsin hittar någon besökare hit, är väl bara jag själv som kikar om någon kommenterat "Nu då!". Vad det nu skulle gå att kommentera till alla dessa långa, meningslösa inlägg, förstås.

 På tal om långa inlägg, eftersom det råkar vara den enda respons jag någonsin fått på den här bloggen. "Fan vilka långa inlägg du skriver". Och det kan ju faktiskt stämma, åtminstone om man jämför de bloggar jag själv läser (forna bandmedlemmarnas, Milos och Malvas). Det blir väl så när man skriver bara för att man tycker om att skriva lite ibland och inte av någon sorts anledning som att man tycker att man har något viktigt att delge världen eller någon åsikt att få fram.

 Detta för mig osökt in på det där med att bli känd genom att blogga. Finns ju uppenbarligen de som tjänar helt okej med pengar på sina dylika. Någon (har för mig att det var den där Blondinbella, men är inte direkt insatt) blev ju till och med utvald att medverka i TV4:as Lets Dance, endast känd för att ha skrivit saker om sig själv på internet. Hela den industrin tycker jag känns helt vrickad. Jag menar, vem bryr sig om vad någon man inte känner har för sig om dagarna? Är ju ganska naturligt att en känd människas blogg blir välbesökt, men hur kan en totalt okänd få en så välbesökt att den blir känd?

 Tar säkert inte lång tid förrän flugan gått över. Fast det sa ju någon om internet över huvud taget också... Världen är mysko, bara att acceptera. Är själv den enda människa som fungerar som den borde. Du, just du, som läser det här, du och alla andra dina medbovar är ju helt skruvade. Det är dagsens sanning. 

 Jag vill att hela världen beter sig som folk. Från och med nyss!

 Skärpning och god natt.

OJ! Två inlägg på en vecka! Nåt fel är det...

Jaja, tänkte att jag skulle skriva lite om serier, eftersom jag alltid har varit ett stort fan av sådana. Blir väl att presentera lite olika fina grejer, det mesta blir säkert biserier ur tidningen Fantomen - har läst alldeles för många sådana tidningar i mina dagar. Räkna inte med några välskrivna recensioner, kommer antagligen bara babbla på om en massa nostalgiskt trams. Saker Mats gillar del ett, helt enkelt.

 Så, vi börjar väl helt enkelt med Fantomen. Inte för att han egentligen borde behöva någon närmare presentation, men för sakens skull - för sådär en fyrahundra år sedan spolades en man upp på Bengalis kust. Det första han gjorde var att svära en ed vid sin faders mördares skalle (tydligen hade skeppet blivit överfallet av pirater) över att han skulle ägna sitt liv åt att bekämpa ondskan i världen och tvinga sina efterföljande att göra detsamma, vare sig de ville eller inte. Så föddes legenden om en man från djungeln som aldrig kunde dö osv. osv.
 Min första Fantomen-tidning fick jag när jag var sex år (eller något) - fast då var det en tidning som hette "Den vandrande vålnaden", och det var efter en lång period av tjat på min mor att jag bara måste ha en. Sedan dess var jag en trogen prenumerant för en lång tid framöver. Bland det fina med serien i fråga är den eminenta blandningen av mystik och mer verkligehetstrogna grejer, och ofta är det ganska smart uttänkta äventyr. Anser att Fantomen är den mest fenomenala seriehjälten som finns, har aldrig varit förtjust i Stålmannen och liknande dravel.
 Hm, nog om det, nästa serie.

 Thorgal Aegirsson, den mäktiga krigaren som som liten hittades i en båt av vikingar, är huvudperson i en av alla biserierna i Fantomen jag kommer nämna. Var förstås för liten för att riktigt uppskatta den när jag prenumererade på tidningen, men nu så här i "efterhand" (jag läser den ju inte alls ibland...) måste jag säga att det är en av de bästa serier som finns. Äventyren är helt otroligt flummiga, otäcka, smarta fantasy-historier, där det ofta växlas mellan verkligheten, gudarnas värld och rena fantasier. Ursprungligen är serien skriven för album, och sagorna är med andra ord ganska långa. Brukar vara följetonger i tidningen (Fatomen-tidningen alltså), men tydligen får man ett helt äventyr med varje dubbelnummer av den från och med i år. Helt klart rekommenderat för den som gillar lite djupare fantasy-historier. Naturligtvis är den även eminent tecknad :)

  Hypnotisören Mandrake är också en tuff en. Egentligen är det väl en värdelös serie, men den är i så fall så dålig att den är helt världsklass. Också en biserie i Fantomen, tror inte den funnits alls i någon annan form (har även för mig att den är gjord av Lee Falk, mannen som skapade allas vår vandrande vålnad) - som dagsstrippar säkert, förstås. Med bara en liten gest med handen kan han få i princip vem som helst att tro vad som helst. Ganska ofta ganska många samtidigt också. Nu är han ju naturligtvis en snäll människa, så det är bara skurkar som råkar ut för det hela (annars hade det hela varit ännu mycket tuffare!). Med sig har han sin brud Narda (som i och för sig oftast blir kidnappad eller råkar i fara på annat sätt, som en ursäkt för Mandrake att bekämpa lite ondska), och den afrikanska vilden Lothar, en biffig typ som ordnar allt Mandrake inte kan göra med sina hypnotiska krafter. 

 Herman Hedning får bli den sista serien jag tänker nämna som jag har hittat i Fantomen. Borde inte heller behöva någon presentation, men återigen lär jag väl för formens skull dra det hela. Herman är en ovanligt hjärt- och hjärnlös huvudfoting som ständigt terroriserar sin omgivning (som till största delen utgörs av snillet Gammelman och den blödiga Lilleman). Alltihop utspelar sig i en sorts förhistorisk värld, eller som Jonas Darnell - som gjort serien - brukar uttrycka det, "i en beta-version av skapelsen". Men denna värld går oftast under, och Gud måste inte allt för sällan återställa jorden från hans senaste backup. 
 Den som mot förmodan missat den bästa humor-serien som finns förtjänar ett gott kok stryk av en liten fläskhög med spikklubba. Finns både i strippform i Fantomen och i den egna tidningen Herman Hedning.

 Matti Hagelberg är en snubbe som gör sjukt roliga serier också, klart rekommenderat för den som har lika underlig humor som jag. En av alla egenheter med honom är att han alltid gör sina serier på skrapkartong (just det, sådan där svart papp man skrapar fram vita streck på). Hans verk finns (vad jag vet) bara i bokform, och (vad jag vet - igen) endast två av dessa är översatta till svenska - Kekkonen (en biografi om Finlands diktator) och Holmenkollen. Bilderna är abstrakta och (såklart) endast i två färger. Ett lustigt sammanträffande är ju också att han kommer från samma kommun som mitt ex.. 

 Wulffmorgenthaler är en serie i strippform som finns på internet och i olika dagstidningar. På hemsidan publiceras en ny stripp varje dag (www.wulffmorgenthaler.com). Även denna är såklart en humorserie (äventyrsserier gör sig lite hackiga i strippar...), och eftersom den nämns här oftast skitrolig. Den handlar inte om något särskilt, även om det finns vissa återkommande karaktärer som en galen bäver, ett gäng ondskefulla pandor, Werner och en massa fler. För det mesta skämtas det om saker man egentligen inte får skoja om, och av någon anledning är folk ofta nakna (var det förut åtminstone). Och vissa strippar är bara så otroligt låga att de är skoj. 

 Avgrunden är egentligen ingen serie, utan en massa skämtbilder. Skapad av någon tysk (eller något) och finns med i tidningen Herman Hedning. Ofta ordvitsar och på sätt och vis lite lik Wulffmorgenthaler. Svårt att skriva så mycket om det hela så stick och köp senaste Herman och njut :)

 Steve Roper och Mike Nomad var någon sorts huvudserie i Seriemagasinet (tror inte att tidningen finns kvar längre). Finns tydligen en lång historia bakom innan det slutade som just denna serie, men jag känner inte till tillräckligt mycket för att yttra mig om den saken. Detta är också en äventyrsserie, och bygger på den råbarkade lastbilschaffisen Nomad's ständiga otur att hamna i trubbel av olika slag. Det är alltså ingen superhjälteserie av något slag, och inte heller någon "onda mot goda"-historia - Mike är en helt vanlig person egentligen. Steve Roper är journalist och hjälper oftast herr Nomad på olika sätt, även om han också lätt hamnar illa ute. Om det börjar låta rörigt får jag försvara mig med att jag inte läst alltför mycket och kan därför ganska lite om det hela. Men i alla fall, är precis som de andra serierna jag nämnt här varmt rekommenderad, och hittar man några begagnade SM (de är inte direkt svåra att få tag i, finns säkert i kilopris hos närmaste second hand-butik) är de helt klart värda att införskaffa bara för denna.

 Får väl räcka för den här gången - finns naturligtvis mängder med fenomenala serier därute (kan komma på så där hundra stycken redan nu som jag inte nämnt) men orkar inte skriva en rad till. Den som har något tips får gärna kommentera, så länge inte tipset har något att göra med manga, den dyngan befattar jag mig inte med.

 Nästa gång ska jag skriva ett inlägg som klagar på något istället för att bara hylla en massa saker. Om jag skriver fler inlägg ;)

Det tog verkligen inte lång tid att tröttna på det här med att blogga. Man får väl i och för sig säkert inspiration då och då, och de tre inläggen jag tidigare skrivit har kommit helt av sig själva, men ändå. Svårt att hålla någon direkt regelbundenhet,  det där lilla man har att ta av töms ju ut ganska snabbt. Speciellt om man som jag kan skriva hur mycket som helst om ingenting, till exempel att man har tröttnat på bloggen man just startat. Lovar att jag kommer hinna åtminstone en halv skärmsida innan tunghäftan (tangentbordshäftan?) infinner sig.

De flesta dagar är ju så händelselösa. Man går upp mitt i natten, pallrar sig iväg till skolan, driver omkring där hela dagen, gör vad man nu gör på eftermiddagen (besöker musikskolan, i många fall), så kommer man hem och klockan är ...  kväll. Bara att kasta i sig mat (möjligen laga den först beroende på om resten av familjen är hemma), sitta framför datorn och kanske spela lite gitarr/fiol/vad-som-helst och gå och lägga sig. Inte så särskilt intressant att skriva om, än mindre att läsa.

Får väl helt ekelt hitta på en spännande händelse:

Idag var jag ute och skuttade i skogen när jag plötsligt stötte på en gammal grävling som gick och muttrade i en glänta. Precis som de flesta grävlingar hette han Hugo, och likaså hade han, precis som de flesta andra djur av hans art, varit ute och seglat på de sju haven i sin ungdom. En gång hade han grävt ner en stor skatt i Bispbergs skogar, men typiskt nog kunde han inte längre hitta den. Jag lovade att hjälpa honom i sitt sökande, och det stod inte på förrän vi stötte på en gammal kolvaktarstuga. Tyvärr visade det sig att det var hans hem - och att han hade tagit med mig som mat åt sig själv och sin familj.  Jag är alltså i skrivande stund uppäten och kan inte meddela mig med någon.

Vi hörs när jag passerat matspjälkningssystemet. Då lovar jag att komma ut som en renad människa.

Fick helt plötsligt ett helt lysande uppslag när jag skulle äta en frukt. "Ett äpple i ögat ger plats hos närmaste kirurg", tänkte jag, och plötsligt slog det mig. Tänk vad skoj man skulle kunna ha om man saknade ett öga och hade ett hål där istället!

Man kunde göra ett nytt i lego. Helt klart något inte så många väntar sig att se. "Hm, du har något i ögat..." - "Jag vet, det är lego." . Får man dessutom tråkigt när man väntar på bussen kan man plocka ut klossarna och bygga något fint - kanske kan bli en julklapp till någon, alla uppskattar väl ett vackert konstverk?

Den händige skulle kunna bygga om ett gökur. Varje hel timme skulle man få sig ett gott skratt om det fanns folk i närheten. Folket skulle väl få hjärtattacker istället, förstås. Stog man nära någon och pratade kanske personen i fråga förlorade ett av sina ögon och där finns det faktiskt en affärsidé i att sälja sina modifierade klockor. Till slut skulle man bli en riktigt populär en, och möjligen också rik. Det skulle göras dokumentärer om en, kanske någon skrev en bok, kanske man kan få anställning som programledare på ordjakten... Oändliga möjligheter ju!

Ett lite mer praktiskt användningsområde av hålet i ansiktet är ju att stoppa in en laserpekare, så är man alltid helt säker på var man tittar någonstans. Ser man en röd fläck någonstans så vet man att "Aha, det är alltså det jag tittar på!". Naturligtvis kräver det hela en viss kalibrering, och om folk känner till det hela så får man se upp med vad man tittar på till slut. Kanske kan en strömbrytare vara bra att ha, så kan man kontrollera mer i smyg att man verkligen tittar där man ser, men slippa att bli utpekad som den slusk man är av damer av den lite prydare sorten.

Plånbok är något man inte klarar sig utan, men ibland kan man lätt glömma den nånstans. Då vore det ju bra om man hade ett myntrör inopererat i skallen med lite reservpengar. Faktiskt kunde man ha en hel liten låda sittande där, som man kunde ha en massa bra-att-ha-grejer i. Kondomer, lite godis, paraply, bilnycklar, ett skruvstäd om man ville sätta någon i knipa, det mesta faktiskt. 

 För den diskreta gangstern kanske det vore ett bra gömställe för en ljuddämpad pistol. Kan då med fördel kombineras med laserpekaren. 

 Scouten som alltid är redo har naturligtvis ett elddon av något slag med sig var han än går, och att ha en tändare sittande i huvudet är ju en fördel när man måste göra många saker samtidigt, klara av hajktävlingen samtidigt som man hjälper tanten över gatan och i liknande situationer. En teleskopmodell där man kan skjuta iväg själva lågan en bit från ansiktet kan vara att rekommendera, att till exempel tända en gasbrännare kan annars få vissa inte riktigt så önskvärda konsekvenser.

Det var väl några tips om vad man kan göra om man blivit träffad av en illvillig äppelkastare. Hoppas att någon kan ta inspiration av det hela och att jag kanske gjort världen lite ljusare för någon nyhandikappad stackare med snaran i ena handen och optikerräkningen i den andra.

 Den absolut första skivan jag ägt var en ep med Elton John. Minns jag rätt var det tre låtar på den, varav en var Candle in the Wind, skriven till minnet av prinsessan Diana (när jag tänker efter var det väl alldeles i svängarna där hon dog också). Måste varit sex år vid tillfället, har svaga minnen av att ha åkt med mamma i bil uppe på Åsen i koppling till att jag fick den, av någon underlig anledning... 

 Tyvärr har jag inte kvar den, men antagligen finns det ett gäng i huset eftersom alla i familjen hade varsin. Måste varit något gratiserbjudande av något slag.

 Första albumet har jag ingen aning om vad det var, men det kan ha varit nåt med Magnus Uggla. När jag var så pass liten hade jag ingen egen cd-spelare (vinylskivor började jag köpa i högstadiet) utan fick kopiera över allt till kassettband så jag kunde lyssna på dem i mitt rum. Ännu tidigare var det bara inspelningar av pappas skivor som gällde, möjligen att nåt radioprogram slank ned på kassett. Eye of the Tiger-introt rullade inte bara några gånger under min tid i lekis!

 Sedan dess har skivsamlingen växt till sig en aning. Inte världens största direkt, men inte världens minsta heller. Det fanns en gång i tiden när man kunde varenda sekund av allt man hade. Idag blir man ibland osäker på om vissa plattor finns här eller inte, och några har man ingen aning om hur de låter - faktiskt är det några stycken som man aldrig ens har lyssnat på. Men något man vet om de flesta när man ser dem framför sig, är historien bakom dem. Var de införskaffades, om det var nåt speciellt med dagen man hittade dem, hur man satt där i bussen på vägen hem och läste låttitlarna och tittade i bookleten om sådan fanns, tog in all möjlig information som går att få ut av ett fodral. Skivorna man köpte i England för föräldrarnas pengar och som gav upphov till det största grälet i familjen Janssons historia, AC/DC skivan man fick av farmor kort efter det att man upptäckt hårdrock för första gången (en konsert med samma band som sändes på Ztv och som bevittnades hemma hos mormor och morfar), alla de där man köpt när man egentligen var helt pank och borde satt pengarna på något "vettigare" istället (om det finns nåt)... Jag kan fortsätta praktiskt taget hur länge som helst.

 Det finns väldigt mycket som de som aldrig någonsin köpt en skiva missar. Att inte få uppleva känslan av att få bråka med den där dryga skyddsplasten som aldrig vill av, att få stå där och väga för och emot - "Hm, vilka låtar finns på den här? Vilken har minst motsvarighet i samlingen sen innan? Vilken...?" - när det gäller ens sista tjuga, osv osv. Kan inte begripa hur folk kan föredra en mp3-fil framför att ha något fysiskt, som man kan ta på och liksom växa ihop med, som en kär vän eller något. Själv laddar jag förstås också hem en hel del. Bara lagligt, ska tilläggas. Finns många band jag inte ens skulle hört talas om om jag inte varit ut på deras hemsida och lyssnat på demon (oftast) som brukar ligga uppe. Det är förstås inte många av dessa jag kan påstå att jag köpt på skiva sen, brukar ju vara så att de inte är hur lätta som helst att få tag på. Youtube är också väldigt bra om man vill lyssna in något man vet att man borde ha hört men inte har.

Radioprogrammet Knaster på den lokala radiostationen Wolf FM förtjänar verkligen också ett omnämnande i det här inlägget. Likaså Metalradion, som sändes på Falu Studentradio på samma frekvens som den förstnämnda kanalen (88.8 mäggahärtsaaaarrrr!). Otaliga fredag- och onsdagkvällar som spenderats fasklistrad framför radion för att höra ny, tuff  hårdrock! Hell Fred och Andreas!

Ändå, fruktansvärt många band hörde jag första gången på skiva. både från blandskivorna som jag ofta köpte när jag var mindre (ok, faktiskt väldigt få men på den tiden var det en stor del av samlingen - underliga tanke), och från hela album som väljs ut efter omslaget (om det ser ut att vara något jag skulle gilla, alltså) eller bara bandnamnet. Många favoriter har hittats på det sättet. De som påstår att fildelning är det enda sättet att upptäcka ny musik har en väldigt suddig världsuppfattning.

Nu kanske de som orkat läsa längre än det första stycket undrar var jag egentligen vill komma med det här svammlet, och det undrar jag också.  Mest vill jag nog bara hylla något jag tycker om, nämnligen skivor, och lite tala emot något jag inte gillar (fildelning). Det är dessutom inte klokt vilken nostalgitripp det egentligen är att fundera över sin samling, delar av den har ju hängt med en stor del av livet medan andra är helt nya bekantskaper. Finns det något värt att spara så är det musik, och då på fonogram, i vilken form det än må vara. Sådan är åtminstone min uppfattning och starka åsikt.